Sjätte dagen

Hörrni, fortfarande irriterad! Det är främst den totala bristen på nyanser i uttrycket som stör mig, ett slags monotont, drygt uttryck.

Nog om det! Nu ska jag leta reda på saker att köpa. Återkommer senare.

Idag, femte skoldagen

Idag har vi otroligt (härligt) nog sovmorgon till kvart i ett.
Om jag sa att jag såg fram emot skolan skulle jag ljuga.

Första dagen insåg jag vem jag för eller senare skulle störa mig på.
Andra dagen blev jag irriterad på en kommentar, men tänkte att det var bäst att avvakta.
Tredje dagen blev jag lite irriterad.
Igår, fjärde dagen, blev jag riktigt irriterad.

Nej, jag vill inte gå i skolan längre än vi behöver. Även om det säkert är "jättebra" för stämningen i klassen, (bla bla), så kan vi väl ta det på en lektion, som faktiskt existerar, istället för att döda tid när man annars kunde göra något roligare? Med roligare menar jag något i stil med att sova, eftersom första veckan i skolan oftast är den värsta trötthetsmässigt.
Oj, hoppsan, nu kanske jag blir klassad som negativ. Eller, hoppsan, kanske inte eftersom alla jag pratat med stör sig på samma person.

Nyheter om hur dagen gick kommer runt fyra... Men jag vet redan nu att det kommer vara något irriterande med dagen. Riktigt irriterande.

Fy fan

Läxa. Jag har hitills haft tre, (TRE), lektioner, och har redan en läxa att göra. Om jag sa att den var svår skulle jag definitivt ljuga, men det känns så segt att läsa läxor nu.

Hur min nya klass är? Den verkar trevlig! Så här långt alltså. Vi är fortfarande i stadiet där man inte riktigt kan säga vad som helst. Den person som började irritera mig igår efter ett, från min synvinkel, otroligt irriterande uttalande, irriterar mig i dag ännu mer.
Jag vet att Anna också är irriterad. Och jag kan svära på att killarna bakom oss också var bra irriterade idag. Säkert var en hel del andra också det.
Det var svårt att hålla sig för skratt, om jag säger så... Med andra ord var det omöjligt. Vilket visserligen gladde mig då något sällan är så roligt att man inte kan låta bli att skratta!

Så roligt har ingenting varit sedan "That's cool..." för ungefär en månad sedan, och det var riktigt roligt.

Glada nyheter!

Eller, ja, glada och glada, men åtminstone underhållande nyheter. Den okände turken som infiltrerat hela vänskapskretsen på Facebook är inte längre medlem och kan alltså inte terrorisera oss längre. Lättnaden låter sig höras.
Tyvärr har en okänd bangladeshisk (?) herre funnit sig till rätta och omedvetet tagit turkens plats. En riktig idiot är han också, som om det inte vore nog redan. Nu menar jag inte att han är jobbig eller så, vilket han förresten också är, utan att han är en idiot.
Engelska kan han inte heller. "Yes how do you know me because I am an unknown person for you isn’t it?". Och sen har vi den lilla dikten: "Friends and friendship---it's a packedge of "FEELINGS". Nobody can "MAKE" it, Nobody can "Break" it, Nobody can "Explain" it. Only "YOU" and "I" can "FEEL" it. We are the friend forever."
Observera att jag inte bjudit på mig själv när det gäller svar.
Jag förbannar den som skapade chatfunktionen.

Hm...

Jag märker att jag är snubblande nära att vara något jag själv föraktar. En vardagsbetraktare. Bättring!

På gränsen

Det är väl bara att hälsa ångesten välkommen. Det börjar dra ihop sig mot skolstart.
Alltså finns det bara ett botemedel: att gå på stan. Idag har jag gått, det vill jag lova.

Gick först på Vilmas inrådan till Monki på jakt efter chinos. Tyvärr fanns bara kritvita kvar, och kritvita var helt enkelt inte vad jag letade efter idag. Efter det tröttnade jag på att vara på Söder, och åkte till Biblioteksgatan för att gå till Urban Outfitters. Där fann jag dem! Ett par trevliga marina chinos från LUX. Det fanns ett par från Thomas Burberry som jag provade också, men de var lite för stora i benen. Faktiskt inte snygga alls. Så det blev de andra! Med det på mitt samvete skuttade jag glatt vidare. Jag tittade in på Skindeep också, men det var ett enda rea-sammelsurium, så jag avstod och gick hem istället.

Förresten så är Fältöversten numera outhärdligt. Jag såg att de öppnat ett litet café mot Karlaplan, men det kommer knappast att göra någon skillnad. Vem vill ha utsikt mot tunnelbaneuppgången?

Igår. Herregud. Att det är så lätt klanta sig.

Hursom, så skulle jag trilla Karlavägen fram till Sibyllan för att köpa te för att vara lite trevlig och inte komma tomhänt när jag åker från vår lilla stad idag. Trilla var ordet, ja. Ni vet plattorna som ligger vid övergångsställena när man går från allén till trottoaren på andra sidan? Det var förbannat halt igår, det kan jag säga. Riktigt halt. Jättehalt vore inte att gå till överdrift. När jag rundar den enorma vattenpölen på väg upp på allésidan, är det halt, blött, och fyllt av hala, blöta löv. He he. Jag kom knappt undan med hedern i behåll, (någon av de två gångerna), om man säger så...

Då, till det senare. När jag kommer till Sibyllan, och redan har beställt (det är alltså i princip redan paketerat och fint) inser jag att den där maskinen från riddarnas storhetstid knappast tar kort. Jag får veta (jag visste det redan) att det ligger en bankomat mittemot.
Den fungerar inte. Jag går tillbaka, och får då reda på att det ligger en runt hörnet, mittemot kyrkan. Jag går dit, och inser, tack och lov innan jag hunnit sätta in kortet, att jag inte är helt säker på min kod. Såhär i efterhand kunde ha känt mig helt säker eftersom det var rätt kod, men hursom. Jag går alltså tillbaka, och berättar att jag inte kan min kod, och därför måste gå hem och kolla den. Vilket jag också gör, och på vägen förbannar jag mitt beslut att betala med mina sista kontanter på Apoteket en timme innan.
Ett mycket roat "Välkommen tillbaka" var vad som mötte mig när jag faktiskt, i mina splitternya, hyfsat blöta jeans, kom tillbaka. Sedan var det ju bara att undvika allén och inte trilla hem igen. Trevligt väder!

Förresten, hur gör man för att få veta statistiken? Inte för att det är en jävel som läser det här, men ändå! Det vore trevligt att veta, typ.

Vad man kommer på när man har tråkigt 2:

Jo, häromdagen drömde jag att jag gifte mig. Inte av kärlek utan av någon slags snällhet, jag förstod aldrig riktigt varför, men det är inte det som är grejen, utan klänningen. Jag hade gul klänning. Filippa K-gul visserligen, men fortfarande gul. Vem skulle gifta sig i citrongult? Jag äger inte ett enda gult plagg för att jag inte klär i det. Blää.

(Alltså, roligt och roligt.)

Vad man kommer på när man har tråkigt:

I förrgår, eller någon annan dag kanske, när jag träffade Fempan, så gick vi in i en butik vi inte kände igen på Norrmalmstorg, ni vet, den lokalen som SOLO hade förut.
Vi går in, tittar runt, pratar lite om Thomas Grabe, Femi berättar något som fortfarande chockerar mig (vad hände där?!), och då ser vi dem: de fulaste jeansen i historien om jeans. Jeans som under knäna övergår till att vara benvärmare. Vi tittar vidare, och hittar ett par ännu värre byxor. Jag vet inte ens vad de skulle föreställa. Extremt enorma linnebyxor kanske? Laxrosa var de i alla fall.
Eftersom Femi och jag tillsammans blir så mogna måste vi givetvis prova ett par var... Fempa tar jeansen och jag tar.. vad man nu ska kalla dem. Resultatet var som väntat... hysteriskt.
Femi hävdade bestämt att hennes var långt ifrån lika fula som mina, och det hade hon kanske rätt i... Femi sitter i alla fall på bildbevisen, och känner hon för det kommer hon säkerligen att publicera en kopia på sin lilla blogg, länkad till här bredvid.

Hur gick det då?

Jag pallrade mig ut, runt fem, och åkte till mamma enbart för att vattna orkidéen. Därefter insåg jag att det inte var lönt att försöka gå på stan, det är ju tydligen söndag. Så jag gick till Karlaplan för att handla lite sallad och laga mat. Till mig själv. Inte konstigt att jag inte är på bra humör. För min för tillfället obefintliga omgivnings skull kunde jag glatt och helt utan anledning konstatera att det i alla fall inte regnade.
Jag insåg att det, som vanligt, inte fanns något att titta på på TVn. Som jag dessutom inte ens hade lust att titta på. Så jag slötittade på Too young to marry, ett riktigt stillöst tonårsdrama som givetvis slutade lyckligt.

Ett litet test nu, hur intressant var det där egentligen? Inte särskilt eller hur? Nej?
Jag trodde inte det heller.

Förresten:

Innan jag glömmer det. Jag jobbar på flera fantastiskt livsbeskådande inlägg. Bara för att påminna mig själv, så jag kanske åstadkommer något vettigt idag.

Nej, nu ska jag pallra mig ut medan det ändå är uppehåll.

Idag, söndag

Är det verkligen söndag idag? Jag har helt tappat förmågan att hålla reda på dagarna...
Hursom! Idag händer det ingenting. Hela dagen har gått och jag har inte åstadkommit någonting. Alls. Inte för att det gör något, man är ju ledig. Men det går inte att undvika att det känns som att man spiller tid. Tänk, jag är gammal snart om jag fortsätter såhär hela sommaren.
Man måste ta vara på tiden så man får leva ordentligt. Den tanken känns visserligen förbannat morgonpigg. Nej, det struntar vi i. Att åstadkomma saker kan jag ju roa mig med i höst.
Alltså om sexton dagar idag. Sexton. Herregud, vad bråttom jag fick nu. Helvete också! Nej, nu måste jag gå ut, göra något, känna att jag fyller min tid med något vettigt.
Jag tror att jag ska gå på stan. Men, jag ska INTE gå in på "nya" butiken på Norrmalmstorg, det ska jag låta bli. Det är inte alls en bra affär att gå in i ensam. Det blir lätt lite påtagligt att man skulle må bättre om man hade någon att skratta med. Annars kommer jag att känna mig ensam, så ensam.

Vardagsbetraktelser?!

Vad är grejen med vardagsbetraktelser? Är vardagen verkligen så intressant?
Är det Seinfelds fel? Att eftersom Seinfeld är så roligt är det lika roligt att vi skriver inlägg som egentligen inte handlar om någonting, alls. Personligen spyr jag på vardagsbloggar. Alltså de som bara skriver om sin vardag. Eller, sina så kallade vardagsbetraktelser.

Vad får oss att tro att vår vardag är så intressant för andra?
Vem bryr sig om vad jag äter till lunch? Jag vet att jag själv inte bryr mig om vad andra äter. Det saknar liksom helt anledning, och dessutom skulle jag säkert lägga det på minnet, och då skulle det ligga där, och ta upp plats. När jag kan komma ihåg vettiga saker vet jag istället vad "vem som helst" åt under gårdagen.

Så länge "vardagsbetraktelser" inte är befogade, pga. av att de är underhållande, är det ingen idé att ens försöka. Att plottra ned lite tankar om något roligt alt. deprimerande som hänt under dagen är en helt annan sak än att skriva ett enkelt inlägg om vad man själv, och vännen åt på Espresso House, att man sedan ska gå och shoppa, och så en liten bild på det.

Om man inte har något att säga, ska man inte låta bli då? Är bloggen för många bara en dagbok för minnets skull som råkar vara offentlig? Kan man kalla Carrie Bradshaws texter för vardagsbetraktelser eller är det ett hån?
De är ju åtminstone intressanta.

Sommar, sommar

Idag är det riktigt dåligt väder. Riktigt dåligt, så pass dåligt att jag inte tror att jag kommer att gå ut över huvud taget. Nu lyssnar jag på Jens Lapidus sommarprogram som jag missade då jag var i London i veckan. (Reserecension kommer senare!) Som väntat och förväntat har han ett utmärkt program. Minus musiken då kanske... Fattarus "Mina hundar"... Nej tack... Ska jag ens gå in på vad jag tycker om Sean Pauls "Gimmie the light"? Nej, kanske inte...'

Första utkast:

Bla, bla, bla.