Jag har sedan två dagar drabbats av total nostalgifeeling. Läste idag i Vilmas blogg att hon kände detsamma. Därför vill jag dela med mig av två fina minnen från mitt lilla liv, och ber om ursäkt från bristen på inspirerande formuleringar och poetiska rader.
Stacie Orricos - Stuck tillägnas Ebba, Märta och Femi för de år vi hade tillsammans under tiderna med Berit Frank... Jag hoppas innerligt att ni minns detta lika bra som jag gör.
Det var vår. Solen sken den tionde maj och det hade varit öppet hus i Gustav Vasa samma lördag. Tre stolta arrangörer av klass 4c:s "vårdisco" satt förväntansfulla på muren utanför Vårsol och väntade på den fjärde stolta arrangören, Femi, som var försenad. Denna speciella låt tillhörde den dagen, och den framkallade igår det här fina minnesfragmentet. End of story.
De flesta vet att sommarens språkresa inte var någon höjdare... Den hade dock en behållning, (egentligen två om man räknar med Caffé Nero, men det känns lite väl ytligt), och den var självfallet just Vilma! Det här lilla stycket dediceras henne för det fina med Torquay (bortsett från Fruit Booster).
Jag kommer precis ihåg hur det var att komma tillbaka till Sverige efter tre veckor av oavbrutet umgänge. Hur det kändes att vakna på morgonen av något annat än Dirty Dancings soundtrack. Jag minns även hur det var att stiga in i duschen utan att höra inledningen av Oh Lauras, enligt min åsikt förskräckliga låt, "Release me"... Det var helt enkelt ovanligt! Lite då och då lyssnar jag på precis den Hot Chip-låten! Alternativt Justice.
Ett annat fint minne som egentligen inte platsar just här är givetvis tjocka gubben i sina glipande lavendellila skjortor när vi lata ungdomar åkte förbi hyreshuset med 12an.
2 kommentarer:
det discot blev århundradets fest. helt klart episkt, haha.
Ofcourse I remember stupid. Och jag var otroligt bekväm i dina strumpor varje dag. Du är bäst.
Skicka en kommentar